Östgötaberättelser – Finn Bengtsson

Östgötamoderaternas förbundsstämma tog under våren 2015 kraftigt avstånd från den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) som ingicks i mellandagarna strax före årsskiftet. Detta gjorde man genom att med stor majoritet bifalla en motion som jag väckt till stämman om att omedelbart överge DÖ. Jag skrev motionen därför att jag verkligen ville veta vad mitt valdistrikts högsta beslutande organ hade att säga i frågan. Jag fick ett entydigt svar, och kom naturligtvis att agera därefter på det uppdrag som jag har av östgötarna i rikspolitiken.

Jag reagerade redan den dag som DÖ slöts, dels för att den slöts över mitt och hela riksdagsgruppens huvuden utan att vi ens var avhörda i frågan, dels genom att hela DÖ:s konstruktion är en av de mest ointelligenta beslut som borgerliga politiska ledare någonsin tagit. Moderaterna bär tyvärr den största skulden för detta politiska missgrepp som medvetet tvingar regeringspolitiken vänsterut. Knappast i linje med vad borgerliga väljare förväntar sig hur en alliansopposition någonsin skulle agera.

Jag har sedan det mandat förbundsstämman så tydligt gav mig följaktligen också agerat för att DÖ skulle avvecklas, något som blev verklighet redan efter sommaren 2015, redan efter nio månader av de tänkta åtta år (!) som den skulle bestått. DÖ föll på eget grepp. Dels genom sin urbota dumma idé, dels genom ett tryck underifrån av avståndstagande. Ett avståndstagande från partiledningarnas omogna taktiserande som så många av allianspartiernas medlemmar, sympatisörer och väljare på olika sätt gav uttryck för.

Man kan då tycka att mitt agerande efter min förbundsstämmas direktiv till mig skulle uppskattas på högre ort i partiet. Sanningen är att det blev precis tvärtom. Med partiledningens allt mer förhärskande logik begår den aldrig några fel i så viktiga frågor som exempelvis DÖ. För det måste väl därför vara varför inte riksdagsgruppen behövde ens avhöras i förväg och partistyrelsen endast behövde ”informeras” en timme innan DÖ blev offentliggjord för hela svenska folket av Statsminister Stefan Löfven?

Som budbärare från min valkrets, och som just en av ytterst få överhuvudtaget med både rätt och skyldighet att agera när något allvarligt felbeslut tas av vår partiledning, fick jag löpa gatlopp i riksdagsgruppen som besvärlig, opålitlig och illojal, påhejad av grupp- och partiledningen. Yttersta beviset för min illojalitet ansågs vara att jag den 16 juni 2015 i samband med budgetomröstningen i riksdagen röstade för den alliansbudgetmotion som moderaterna, centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna gemensamt lagt fram. Detta medan alla övriga alliansledamöter (en till undantagen) fegade ur och inte röstade för sitt eget budgetförslag. Hur kan vi ha kommit så långt i vår obegripliga logik inför väljarna att vi lägger fram ett mycket bra och borgerligt förankrat förslag för den svenska ekonomins utveckling, för att sedan i skarpt läge överge detta och att det ska kallas för ”lojalitet” medan att biträda detsamma ska kunna beskrivas som ett illojalt beteende? Förklara detta för mig någon, eller ännu hellre för våra väljare. Det går inte!

Straffet för att fortsatt leva med detta tankemissfoster som DÖ innebär kan vi tyvärr avläsa i opinionsutvecklingen över tid. Moderaterna som idag borde ligga på opinionsstöd runt 30 procent ligger snarare nära 20. Den ytterst svaga rödgröna regeringen som på grund av vårt bestående DÖ-tänk tvingas söka aktivt stöd av vänsterpartiet leder över alliansen. Sverigedemokraterna går fortsatt framåt. Är detta en bra förutsättning för att vinna valet 2018? Knappast.

Vad är då mitt förslag till lösning efter det dystra scenario som jag nu målat upp för Er? Jo, vi gjorde en politisk resa med Nya moderaterna inför valet 2006, som måste beskrivas som just en politisk framgång som borgerligheten sällan skådat. Men vi skulle också ha gjort ett omtag av den unkna kultur av centralstyrning som partiet sedan länge odlat, och fortsatt odlar, och som säger att varje form av intern kritik eller avvikande uppfattning måste kväsas och det omgående. Metoden som tillämpas, och som jag själv kan vittna om, består i generösa belöningar till den som i varje läge antingen håller med eller bara håller tyst om man händelsevis inte håller med. Lika omilda och oproportionella bestraffningar utdelas till den som bryter denna förödande ”code of conduct” i partiet, och då och då ifrågasätter att partiledningen händelsevis kommit på fel spår och fattat ett möjligen ogenomtänkt beslut. Sättet att bestraffa bygger på att riksdagsgruppens ledning, som är densamma som partiledningen, sitter på all makt vad gäller att utdela förläningar i form av uppdrag, talespersonsroller, partirepresentation i formella sammanhang med mera. Den som brutit mot ”code of conduct” göre sig inte längre besvär.

Man blir förpassad till en ökentillvaro, ställd utanför gruppen och utan faktiska påverkansmöjligheter på det som borde vara den gemensamma kakan av politisk makt som vi skulle dela på. Ett annat ord för detta är att partiet genom sin ledning idkar vuxenmobbning mot interna kritiker, och det är detta beteende som vi alla måste hjälpas åt att ändra på. Annars minskar våra möjligheter att vinna kommande val. För vem vill verka till stöd för en organisation som inte vill höra sina egna medlemmars eller sympatisörers åsikter?

Kunde vi som förbund i Östergötland gå före med denna typ av nödvändig reformering av det interna partiklimatet som jag just nu bedömer som kyligt mot öppenhet och högt i tak, så skulle vi göra en välgärning för hela partiet. Det skulle öka intresset för att bli medlem i partiet, och kanske råda bot på den närmast ständigt vikande trend av medlemssiffror och öka vårt stöd även i väljaropinionen. Östgötamoderaterna har genom sitt aktiva motstånd mot DÖ visat att man har modet att ifrågasätta partiledningen när så är påkallat. Detta mod skulle med fördel kunna exporteras även till andra förbund i landet, och så småningom förhoppningsvis leda till att partiets sedan länge befästa kultur av toppstyrning bryts till förmån för aktivt internt lyssnande och större delaktighet i de viktiga politiska besluten av fler snarare än färre.

Med en sådan ”östgötaresa” skulle vi inte bara öka intresset såväl internt som externt för vårt parti. Vi skulle också förankra en partikultur som ligger mycket mera i linje med våra kärnvärden och ideologi. Ett liberal-konservativt parti kräver öppenhet, delaktighet och frihet för enskilda att agera. Det senare som en befogenhet under eget ansvar, det vill säga att om man agerar på ett visst sätt, så är man också skyldig att stå upp för ett sådant beslut om man får mothugg.

Men det är inte liktydigt med som det är med kulturen i partiet idag. Höjer du upp din röst mot ledningen, så ska du tystas med otillbörliga metoder. Du ska bestraffas istället för att argumenteras emot. Detta för att statuera exempel så att inga andra vill eller vågar öppna upp för en dialog ibland på tvärs mot ledningens uppfattning. Den dogm som tycks förhärska i partiet idag är att det är inte bra att ha fel, men om du inte tillhör ledningen så är det ännu värre att få rätt. Detta synsätt måste vi helt enkelt ändra på för att bli en slagkraftig politisk organisation för framtiden!

Finn Bengtsson, riksdagsledamot för Östergötland

Östgötaberättelser – Betty Malmberg

Så kan vi stärka företagandet i Östergötland

Företag som startar och växer skapar jobb och finansierar vår välfärd. För att fler företag ska starta och växa i Östergötland behöver vi både underlätta för dagens företag men också uppmuntra fler att ägna sig åt företagande. Visst vore det bra om det i framtiden kändes lika självklart för unga att starta eget som att bli anställd?

Det är därför viktigt att unga människor får chansen att möta och prova på entreprenörskap och företagande tidigt, och återkommande i skolan. Något som borde vara möjligt eftersom Alliansregeringen såg till att det skrevs in i läroplaner och andra styrdokument i alltifrån förskolan till forskningen på universitet och högskolor.

I Östergötland är det många som har fått möjlighet att prova på företagande under sin gymnasietid, tack vare intresserade skolledningar som öppnat dörren för organisationen Ung Företagsamhet (UF). Just nu är det fler än 1100 elever som ägnar sig åt detta vid sidan av studierna. Och de är duktiga.
Då förra årets UF-mässa ägde rum i Stockholm mötte jag flera av dem. Faktum är att de tävlande Östgötaföretagen då kammade hem såväl två förstaplatser som utmärkelsen Årets unga ledare. Dessutom blev det två hedrande andraplaceringar. Detta i en tävling som samlade totalt 250 företag från hela Sverige. Den skola som utmärkte sig stort var Katedralskolan i Linköping som var hemmaplan för samtliga fem östgötska pallplaceringar.

Åtvidaberg är ett annat gott exempel på en kommun med framgångsrik UF-verksamhet. Där utsågs Bildningscentrum Facetten till Sveriges bästa UF-skola 2013.

Allt detta är minst sagt imponerande och bådar gott inför framtiden. Forskningsrapporten ”Effekter av utbildning i entreprenörskap” visar nämligen att de som drivit UF-företag under sin gymnasietid har starkare etablering på arbetsmarknaden, färre arbetslöshetsdagar och högre inkomst. Dessutom finns det undersökningar som visar att fler än 20 procent av dem senare också blir egna företagare. UF gör alltså skillnad.

I Östergötland är det drygt 22 procent av gymnasieeleverna som deltar i UF, vilket i princip motsvarar rikssnittet. Men visst vore det bra om ännu fler fick chansen.
Vi behöver också se till att UF blir möjligt på fler olika gymnasieprogram. Nästan 9 av 10 elever på Handels- och administrationsprogrammet går UF, medan 1 av 10 gör det på yrkesprogram som Bygg- och anläggningsprogrammet. Självklart borde fler yrkeselever få chansen att prova på att vara egna företagare under skoltiden. Får de det kommer fler att starta egna företag senare i livet, och de som startar egna företag kommer att stå bättre rustade att bli framgångsrika företagare.

Ser vi till vilken Östgötakommun där flest driver UF-företag är det Vadstena där 63% av gymnasieeleverna gör det, medan tvåan Åtvidaberg har 58% som driver UF. Kinda ligger trea och är också den kommun som har ökat mest då det gäller att få fler gymnasister att bli UF-företagare. Detta är glädjande siffror men visst vore det bra om de andra kommunerna kunde höja sin andel? Hur det ser ut hemma i din kommun framgår av tabellen nedan. Kanske kan de resultaten stimulera fler av oss att jobba för att fler unga östgötar får denna chans. För som sagt, om vi låter fler unga prova på att vara företagare under skoltiden kommer fler att starta företag i framtiden. Något som skapar jobb, skatteintäkter och framtidstro i Östergötland.

Betty Malmberg (M) riksdagsledamot för Östergötland,

Utbildningsutskottet

RESULTAT FÖR KOMMUNRANKINGLÄSÅRET 2015/2016

Kommun Andel UF-elever                  Förändring procentenheter sedan 2014/2015

VADSTENA                                              63,0%                                       – 8,3

ÅTVIDABERG                                          57,5%                                       – 1,8

KINDA                                                       49,1%                                       + 17,8

MOTALA                                                   38,9%                                       + 1,3

LINKÖPING                                             23,5%                                       + 4,3

MJÖLBY                                                   20,1%                                           0,0

FINSPÅNG                                               19,4%                                        + 4,9

NORRKÖPING                                        15,4%                                           0,0

SÖDERKÖPING                                       8,5%                                          – 7,7

TOTALT I ÖSTERGÖTLAND         22,3%                                     + 1,9

Elever från Boxholm, Valdemarsvik, Ydre och Ödeshög kommun saknar gymnasieutbildning och tillhör i denna ranking den kommun där de går i gymnasiet.

Källa: www.ungforetagsamhet.se/ostergotland

Östgötaberättelser – Erik Östman

Företagaren – en nyckelspelare för integrationen

2 423 personer. Så många flyktingar räknar Linköpings kommun med att ta emot mellan 2015-2017. 2 423 personer i behov av bostäder, utbildning och försörjning. Mönstret går igen i andra delar av länet. Flyktingkrisen är på väg in i en fas där kostnader som hitintills har burits av staten lämpas över på kommunerna. Samtidigt finns tecknen på att vi är på väg in i en lågkonjunktur. Linköpings kommun redovisade så sent som förra veckan siffror på att man inte kommer klara nästa års löneökningar och stigande priser. Tillväxten räcker helt enkelt inte till. Konsekvensen blir att kommunen måste dra åt svångremmen i en tid då resursbehoven är stora. Tyvärr är detta inte unikt för Linköping.

Vill man bli riktigt orolig finns det två färska rapporter att läsa. Den ena är SKL:s siffror från augusti i år som visar den förväntade utvecklingen av skatteunderlaget i Sverige. Den andra är finansdepartementets beräkning av kommunernas utgifter kommande år. Förenklat förväntas skatteunderlaget öka med mindre än 1% per år mellan 2017 och 2019. Samtidigt beräknas kostnaderna öka årligen med ca 4% under samma period. Att detta kommer leda till svåra utmaningar i kommunerna är uppenbart.

Så, vad finns det att göra? Kommunerna jobbar hårt med alla möjliga lösningar men när skatteunderlaget viker kommer resursbristen som ett brev på posten. Ska den generella välfärden bevaras måste mer resurser skapas. Vi kan inte ha en miljon människor i Sverige i utanförskap. Fler måste in på arbetsmarknaden och klara sin egen försörjning. Ska integrationen och kommunernas ekonomi inte trasas sönder måste alla som kan arbeta göra det.

Ska alla arbeta måste det finnas någon som erbjuder arbete. Vi behöver företag som kan anställa och för att få det måste vi ha företagare som är villiga att satsa och se framåt. Så ser det inte ut idag i stora delar av Östergötland. Linköpings kommun rasar i Svenskt näringslivs ranking från en plats i toppen till att vara något av en medelmåtta. Servicen är dålig, fungerande privat verksamhet får inte förnyade kontrakt och tuffa beslut som påverkar företagen tas utan dialog med dessa. Lägg också till hur regeringen agerar med en minister som kallar vinst för stöld, privat välfärd ska strypas ut och den hårdaste smällen mot småföretagare på många år levereras i det nya skatteförslaget för fåmansföretag. Är det någon som på allvar tror att det här kommer leda till fler jobb?

Det är dags att på allvar börja uppvärdera företagaren och inse att det är dennes arbete som lägger grunden för de resurser kommunerna har att röra sig med. Det är företagaren som skapar de livsviktiga jobben där integrationen in i det svenska samhället kan ske. Jag erkänner villigt att vi inte gjorde tillräckligt på det här området under tiden vi hade regeringsmakten. Vi hade behövt ta småföretagens situation på allvar. Det är dags att göra det nu. Vi behöver kavla upp ärmarna och erkänna ett par saker:

  • Östergötland mår bra av ett utbrett företagande
  • Välmående företag kräver välmående företagare
  • Vi har inte gjort tillräckligt för företagen
  • Företagen är nyckelspelare för en fungerande integration
  • Ska företagen växa kräver det att vi hjälps åt och skapar de förutsättningar som behövs

Skatter och lagar styr vi inte över själva i länet. Där sätter vi vår tilltro till att våra rikspolitiker lyckats uppbåda sådant motstånd i riksdagen att de värsta förslagen förpassas till papperskorgen. Men vi kan göra mycket ändå. Vi behöver se till att fokus ligger på att underlätta så mycket det går. Förenkla tillståndsansökningar, säkerställ att vi har god service och är tillgängliga, samarbeta där det går och bidra med goda kontaktnät. Framför allt: erkänn öppet behovet av ett gott företagsklimat.

Arbetslinjen var vårt viktigaste budskap 2006 och 2010. Det är dags att komplettera den med en företagarlinje. Lokalt, regionalt och nationellt. Utan företagande stannar Sverige och vi moderater måste visa allvar med att vi är ett företagarvänligt parti. Vi måste skapa de förutsättningar som krävs för ingen annan kommer göra det åt oss. Misslyckas vi kommer vi få se en utveckling som få av oss vill uppleva.

Erik Östman

Ordförande för Linköpingsmoderaterna

Östgötaberättelser – Inge Jacobsson

”Hela Sverige skall leva”, har varit ett begrepp i många decennier och det är väl en bra tanke, men hur ser det ut med den tänkta ”överlevnaden” utanför städerna egentligen?

Som boende i norra delen av Östergötlands nordligaste kommun; där det finns många sjöar och mycket skog kan man verkligen påstå att man bor på landsbygden. Då gäller det att hitta livsbejakande sätt för att kunna ha denna del av Sverige levande även i framtiden.

Fler bostäder och sommarstugor är något som många vill att det skall byggas mer av. En mycket stor önskan är att bostäderna skall ligga nära en sjö med den kvalité som det medför. Här har verkligen Finspång det ”förspänt” må man säga. Det finns nämligen över 170 mil strandlinje i denna kommun och mycket av denna strandmark finns i norra delen av kommunen. Problemet är strandskyddet som hindrar strandnära byggnation. Om kommunen har mer strandlinje än Sverige är långt, så måste det finns strandnära områden som kan bebyggas och som inte inkräktar på det rörliga friluftslivet. Detta problem, med strandskyddet, måste rättas till med en ny lagstiftning.

Med mera bebyggda fastigheter så blir behovet av serviceinrättningar och handel mera påtagligt och därmed ökar överlevnaden av dessa verksamheter. Det behövs dessutom stugbyar, vandrarhem och campingplatser med möjlighet till uppställning av husvagnar och husbilar.

Med ovanstående önskemål uppfyllda så skulle turistnäringen kunna utvecklas betydligt. Med vår natur skulle jakt- och fisketurismen kunna bli ett stort område med ett betydande ekonomiskt tillskott för de entreprenörer som bedriver denna näring, samt även för den övriga handeln i stort. Här finns det verkligen en utvecklingspotential som bör tas tillvara och i synnerhet för personer som är boende i andra länder. För denna typ av natur är det inte så gott om; utan tåg, flyg och bilar som bullrar och stör naturupplevelsen.

Fisketurism skulle kunna bli något stort i Finspångs kommun som har cirka 370 sjöar inom kommungränsen. Så någon trängsel på sjöarna lär det inte bli. På flera ställen finns även Regnbågsforellen inplanterad, vilket höjer attraktionsvärdet för fisket.

Det finns också många sjöar som har kräftor i sitt bestånd; och att fiska kräftor är ju något som många skulle vilja göra och betala en bra slant för.

Att fiska på en isbelagd sjö är ytterligare en exotisk upplevelse som, exempelvis sydeuropéer, upplever som något fascinerande. Många imponeras av att man överhuvudtaget kan gå på vattnet/isen och att den bär en människa.

Finspångs kommun består inte bara av många sjöar utan det finns även mycket skogsmark. I dessa skogsmarker finns det en hel del vilda djur och därmed många jaktmöjligheter som kan ges. I första hand på älg som inte finns i så många länder. Ett annat djurslag som inte är så lätt att jaga, men måste hållas efter, är vildsvinet. Jakttillfällen är det alltså ingen brist på, utan detta skulle kunna utvecklas en hel del.

Att göra det lättare att bygga och utveckla bygden bör ligga högt upp på den politiska agendan. Borttagandet av förbud och regeländringar måste till, för att det skall bli enklare och kunna ge bättre möjligheter för landsbygden så att den kan få chansen att blomstra ut.

Inge Jacobsson

Gruppledare Finspång

Östgötaberättelser – Caroline Uneus

Stor del av Östergötland är landsbygd. Speciellt i min hemkommun, Motala, har vi stora avstånd mellan tätort och landsbygd. I Moderaterna i Östergötlands Östgötaresan lyfter vi vikten av att stad och landsbygd hör ihop. I en kommun ska landsbygd och stad ges lika förutsättningar för att möjliggöra boende och företagande. Hela kommunen ska leva! Men det går inte att ha samma kommunala service i småorter och på landsbygden som i större tätorter. Därför är det viktigt att vi lyssnar in åsikter och ser till att underlätta så långt vi kan.

Kollektivtrafik brukar ses som hörnstenen för en levande landsbygd. Det senaste året har vi alla följt Region Östergötlands beslut att lägga ner ett antal busslinjer som trafikerar landsbygden i våra 13 kommuner. Jag har synpunkter på den kommunala hanteringen med regionen och den politiska förlamning som följde efter nämndens beslut.

Under sensommaren blossade en intensiv debatt om nedlagda busslinjer och skolskjutsar upp i flera kommuner i länet, och framförallt i Motala kommun. Som en konsekvens av nedlagd linjetrafik på landsbygden stod ungdomar utan möjlighet att ta sig till skolan vid skolstarten. För mig är det självklart att barn och ungdomar ska kunna ta sig till skolan, oavsett var de bor.

Det finns ett kommunalt ansvar att elever ska kunna ta sig till skolan. Det bör gälla oavsett om det handlar om en kommunal eller friskola, grund- eller gymnasieskola. I grundskolan råder skolplikt. Gymnasiet är fortfarande en frivillig skolform, i teorin. I praktiken är det obligatoriskt med en fullgjord gymnasieutbildning för att kunna ta sig vidare till arbete eller fortsatta studier. Oktober månad har passerat och i min kommun har majoritetspolitiker ännu inte hittat en lösning på problemet. Boende på landsbygden känner sig bortglömda och bortprioriterade.

Landsbygdens och småorternas service får ofta stryka på foten till förmån för större städer. Skolor och andra kommunala inrättningar läggs ner. Utbildning är bland det viktigaste en kommun sysslar med. Oavsett om skolan ligger på landsbygd eller i tätort och oavsett huvudman har alla elever rätt till en bra utbildning. Ungdomarna måste uppmuntras till att gå i skolan och de måste kunna ta sig dit. Därför är det så viktigt att kommunerna tillhandahåller kreativa skolskjutslösningar för landsbygdens elever i samarbete med regionen. Östergötland är stort till ytan och består till stor del av landsbygd. Är det någon kommunal service vi ska satsa extra mycket på är det skola och utbildning – och skolskjutsar.

 

Caroline Unéus

Oppositionsråd i Motala

 

Östgötaberättelser – Hanna Österman

Att sjukvården finns till hands i hela länet är inte något alla tänker på dagligen. Desto mer påtagligt och aktuellt blir det då förslag om förändringar och neddragningar seglar upp. Oavsett var i länet du bor finns en sådan debatt att relatera till färskt i minnet. I Söderköping stängdes den regiondrivna vårdcentralen nyligen, I Motala var akutsjukvården ifrågasatt för bara ett par år sedan och innan det var det akuten på Vrinnevisjukhuset som var hotad.

Om hela Östergötland ska må bra måste hela Östergötland ha en grundtrygghet i sjukvården. Men vem ska ge vården? Vi hör allt oftare om den skriande personalbristen i sjukvården; sjuksköterskor saknas och vårdplatser stängs.

Jag heter Hanna Österman och är vice ordförande i regionens personalutskott. Jag är uppvuxen i Norrköping och nu boende i Linköping. Jag spenderar lite tid i Valdemarsvik och mycket tid på Östgötapendeln. Det här är min östgötaberättelse med två spår som skulle göra den östgötska vården mer attraktiv att arbeta i.

Digitalisera mera

Hand upp alla som de senaste åren fyllt i ett formulär på papper i ett väntrum. Hand upp alla som fått ringa en klinik för att boka om en tid. Hand upp alla som fått kontakta vården för att efterlysa en kallelse eller remiss.

På vissa ställen i länet är det riktigt svårt att rekrytera vårdpersonal och vårdplatser får stängas. Mer än någonsin behöver vården nyttja medarbetarnas kompetens optimalt. Trots detta får sjuksköterskor svara på rent administrativa frågor i telefon, boka om tider och ta hand om pappersenkäter. Ovanpå detta läggs tidsödande administration kring avdelningarnas scheman, som också ofta hamnar på en sjuksköterska att pussla ihop, och mycket annat.

Till alla exempel finns digitala lösningar. System som pusslar ihop scheman finns redan, men används inte. Att följa sitt ärende, kallelse eller remiss borde inte vara svårare än att följa ett paket man beställt. Att få boka om sin tid själv på nätet funkar fint på bilprovningen och hos frisören och borde vara lika självklart i vården. Enkäter och formulär borde lika självklart kunna hanteras digitalt; de flesta klarar faktiskt det idag.

Bli mer lyhörda

Vi behöver bli mer lyhörda inför varandra inom länet, men också mer ärliga. En grundidé med Östgötaresan är att alla behöver komma till insikt om sina egna styrkor, och att vi är starkast tillsammans. Många mindre orter har svårt att attrahera högutbildade yrkemänniskor i början av sin karriär; och det är ju just de som är morgondagens vårdmedarbetare. För de flesta ungdomar står inte valet mellan en stor och en liten stad i Östergötland, utan mellan en stor stad i Östergötland och en stor stad någon annanstans. Lite senare i livet kan en mindre stad ha allt man vill ha; billigare hus, enklare jobbresor, kortare förskoleköer. Livets akter är olika, liksom människor är olika.

Regionen som koncern är Östergötlands största arbetsgivare, men jag tror inte att vi är särskilt bra på att sträcka ut handen till kommunerna och berätta vad våra medarbetare behöver. Inte heller är vi särskilt bra på att ta reda på det själva. En stor industrikoncern med kompetensbrist jobbar aktivt med att pussla ihop hela livet för den blivande medarbetaren. Visst kan väl vi då åtminstone berätta för kommunerna att förskoletiderna är för snäva, cykelbanorna för gropiga eller att det saknas villatomter? Men om vi ska kunna berätta det måste vi ju veta det; fråga och samla upp medarbetarnas upplevelser.

För att lyckas attrahera morgondagens medarbetare behöver regionen bli en bättre arbetsgivare. Även här är nyckeln lyhördhet. Den generation som idag går på gymnasiet och imorgon ska välja karriärbana; vad tänker de om framtiden? Vad är viktigt i deras framtida yrkesroller? Hur vill de att livet ska se ut? Det enda sättet att få reda på det är att fråga. Därför borde regionen ha dialog med ungdomar för att utveckla oss för framtiden.

Den röda tråden är att vi i regionen behöver bli lite mer som andra stora arbetsgivare; se oss om och lära av näringslivet. Varför går det så långsamt i offentlig verksamhet?

Hanna Österman

Vice ordförande regionstyrelsens personalutskott

Östgötaberättelser – Peter Karlsson

En miljömoderats tankar och åsikter på gräsrotsnivå i Vadstena

Först vill jag gratulera de partier bland annat moderaterna, som deltog i den breda energiuppgörelsen som gjordes i somras. Det långsiktiga mål som då fastslogs var att Sverige år 2040 ska ha 100 % förnybar elproduktion. Detta är ett bra exempel på vikten av att politiken ger tydliga mål, både på kort samt lång sikt.

Moderat politik förespråkar fri företagsamhet, är småföretagarvänligt och anser att marknadskrafterna ska styra tillgång och efterfrågan, gott så. Tyvärr saknas det synsättet när vi moderater börjar diskutera energipolitik, då den småskaliga energiproduktionen som ägs av privatpersoner och småföretagare glöms bort. Istället hyllas storskaligheten och till och med nödvändigheten av billig el till industrin. Tack och lov förs inte samma resonemang gentemot bilindustrin – att de skall ha billigt stål eller att massaindustrin ska ha billig skog.

Det finns en bred politisk uppgörelse om ett stödsystem för att stimulera övergången till förnyelsebar energiproduktion, det så kallade elcertifikatsystemet. Det innebär att all nyproduktion och modernisering av elproduktion som är förnyelsebar är berättigad till detta certifikat, exempelvis vattenkraft, solkraft, vindkraft och biobränsle. Det är olyckligt när politiken går in och ställer dessa olika förnyelsekällor mot varandra. Det borde istället vara marknadskrafterna som styr, det vill säga att den billigaste och mest lönsamma energiproduktionen skall byggas ut först. På så sätt kommer vi att klara framtidens utmaningar bättre. När gammal elproduktion blir olönsam och omodern krävs en blandning av förnyelsebar energiproduktion under den tiden som den omoderna byts ut. Ledorden på marknaden skall vara resurshushållning och hållbar utveckling.
***
Ett annat viktigt område för moderat politik är att samma regelverk som gäller för svenska bönder även ska gälla vid upphandling av mat i den offentliga sektorn. Som exempel kan nämnas krav på djurhållning. Jag upplever att det saknas en samsyn och eventuell styrning mellan regering och jordbruksverk vad gäller EU-regler och dess tolkningar. Det är oerhört viktigt för den svenska landsbygdens överlevnad att vi står upp för våra förutsättningar och möjligheter.
***
I mindre kommuner som exempelvis Vadstena, upplever jag att det är ett växande problem att få med nya medlemmar som vill engagera sig i kommunpolitiken. En förnyelse och föryngring är avgörande för framtiden. Inför valet 2014 bildades det i Vadstena ett nytt parti, Konsensus. Deras budskap var enkelt, ”Vi är blåbär men häng med oss och ändra på det tröga etablissemanget, kom med förslag på frågor vi ska driva”. Vallokalerna stängdes och rösträkningen började. När allt var klart visade det sig att Konsensus lyckats få 25 % av rösterna. De hade också lyckats få den yngre generationen att intressera sig och aktivt delta i kommunalpolitiken, vilket jag tycker är mycket positivt.

Där har vi moderater något att utvärdera, analysera och dra lärdom av. Hur minskar vi inträdeströsklarna till politiken? Hur kan vi arbeta för enklare budskap? Lyckas vi inte med dessa utmaningar, kommer det inte bara vara ett problem med valresultat utan också ett demokratiskt problem med risk för tomma stolar i kommunfullmäktige i framtiden.

Östgötaberättelser – Jonas Andersson

Vilka är våra framtida utmaningar?

När man ställer sig den frågan kan man både tänka stort och smått, nära och långt ifrån. Det beror lite på hur du känner dig för stunden och i vilken situation du får frågan.

De första självklara som kommer upp i mitt huvud är mat för dagen, vad ska vi äta ikväll? Idag är det inget stort problem. Vi i Ödeshög har vår matbutik precis vid torget. Den serverar i princip halva befolkningen i kommunen med mat och förnödenheter. Den andra hälften åker till en närliggande kommun för att inhandla sin mat, t.ex. Mjölby eller Vadstena. Inget konstigt med det. Men var kommer vår mat ifrån? Första svaret är just butiken. En del tänker kanske ett steg till, dvs. tittar om maten som säljs är svenskproducerad eller producerat för x-varukedja i EU-land, eller kanske allra helst att maten kommer från en gård relativt nära dig. Men jag är tveksam till att alla tänker så.

Idag har Sverige mindre än 50% egenförsörjd livsmedelsproduktion. Den här debatten har pågått ett tag, framför allt av oss Moderater i Östergötland. Vi behöver dock göra mer och vara än mer tydliga i denna viktiga fråga. Bra mat måste få kosta, så väl i våra hem som i skola, vård och omsorg. Vad händer den dagen då vi inte har några lantbrukare och matproducenter kvar i vår närhet. Vart tog det närodlade och ekologiska vägen från våra butiker. Kanske något för miljöpartisterna på söder i Stockholm att fundera på.

Nästa som kommer upp i mitt huvud är vårt land, Sverige. Hur försvaras det egentligen idag? Hur trygga och säkra är vi från intrång från andra makter? Efter det kalla krigets upprustning och förfall har vi i Sverige haft en lite allt för naiv bild på att vi kommer räddas av Nato om vi blir hotade av något annat land eller pakt. Återinför den allmänna värnplikten, så slår vi två flugor i en smäll. Vi stärker upp och moderniserar vårt försvar samt att våra pojkar och flickor får en bra utbildning i att klara sig enskilt och i grupp. För övrigt anser jag att vi ska folkomrösta om ett medlemaskap i Nato. Så får vi veta vad gemene man tycker.

Nästa utmaning som dyker upp är bostäder. Jag som kommunpolitiker i Ödeshög hör denna fråga ganska ofta. Jag tror de flesta i Sverige är överens om att vi behöver bygga fler bostäder, framför allt i våra större städer. Frågan som jag ställer mig, hur ska vi som liten kommun eller medborgare har råd med att bygga nytt? Om det byggs en villa för ca 3 miljoner i Ödeshög idag, huset står färdigt och det är dags för inflyttning. Du har firat in huset och vaknar sedan dagen efter och villan är då värd 60% av vad du betalade för att bygga den. Vilken bank går med på detta? I samma dilemma sitter givetvis kommunen och bostadsbolaget ÖBO. Jag är generellt inte för subventioner och bidrag, även om de måste finnas på vissa områden. Här är ett sådant område om inte mindre orter som t.ex. Ödeshög ska stanna i växten eller kanske dö helt.

Den sista utmaningen som jag tänker beröra är hur vi som moderat parti ska överleva? Eller alla andra partier också för den delen? I Sverige har vi förmånen, eller farhågan, att vi har fler politiska partier än t.ex. i USA. I presidentvalet som stundar där finns det bara två att välja mellan, pest eller kolera i mina ögon. Men är det partipolitik du röstar på I USA? Nix! Detta är vår utmaning. Jag tror att inom ganska kort framtid kommer vi att ha ”heta” namn inom politiken som kommer att välta omkull hur gemene man tänker och röstar idag. Framför allt hur våra ungdomar kommer att rösta. Tänk det parti som lyckas knyta upp Zlatan, Zara Larsson eller någon annan stor känd personlighet som partiföreträdare eller t.o.m. som partiledare. Jag tror att det skulle bli rätt stora omkastningar.

Tittar vi i Sverige idag finns det några större partier som egentligen i mina ögon är missnöjespartier. Det senaste stora tillkomna partiet i riksdagen är Sverigedemokraterna. De har blivit stora på en fråga där vi andra etablerade partier verkar ha misslyckats. Nu börjar även vi inom moderaterna få till en linje som fungerar gällande flyktingpolitiken, men tyvärr några år för sent. Utmaningen här är att få ut de nyanlända i utbildning och arbete och inte leva på bidrag. Det är oerhört viktigt att vi inom moderaterna är ute på gator och torg och lyssnar av vad människor pratar om och sedan bakar ner det till en trovärdig och tydlig politik inom samtliga områden.” Östgötaresan” är en viktig del av detta arbete och jag hoppas att den fortsätter även efter valet 2018.

Jonas Andersson
Gruppledare i Ödeshög

Östgötaberättelser – Annette Ohlsson

Från sockenväg till digital motorväg – en Östgötaresa över tid.

Min morfar växte upp i Visshemmet Vammelby i Högby socken, Mjölby, och min farfars föräldrahem är Åbonäs i Östra Tollstad socken, Mantorp.

När morfar var barn fick han och hans bror följa med sin far in till Mjölby när det var dags att sälja gödkalven och att mala säden. Sönerna hade nog inget val, deras far var till åren kommen så han behövde deras hjälp med hästen och vagnen. Som ersättning fick de 50 öre. Det räckte till en sockerdricka, två medaljongbakelser, fyra bananer och en stor strut karameller.

I samband med att vi påbörjade Östgötaresan blev det än mer påtagligt för mig var jag har mina rötter. Morfar flyttade hemifrån som 16-åring och arbetade med djur och jordbruk i 20 år för att senare ta anställning på bruket i Spångsholm där han blev kvar i 31 år till sin pensionering. Farfar var målarmästare och drev eget måleriföretag där flera söner blev lärlingar och lärde sig målaryrket. Rättesnöret var då som nu ödmjukhet inför verkligheten och hårt arbete.

Idag är utarmningen av landsbygden en realitet. Bönder som kämpar för lönsamhet på sina gårdar, småföretagare på landsbygden som söker arbetskraft och landsbygdsskolor som läggs ned är bara några exempel.

En annan utmaning är hur vi ska kunna värna det lokala, på både landsbygd och i stad. LOU (Lagen om offentlig upphandling) är inte alltid medspelare. Nu är det sagt. Jag vill att man ska kunna handla lokalt. Exempelvis grönsaker och kött till våra skolor och vårdboenden. Det borde också vara naturligt att anlita lokala bygg- eller måleriföretag till nyproduktion och/eller underhåll och reparationer. Ja, jag vet att vi gör det ibland, och är på rätt väg, men det är en rejäl bit kvar.

1925, när min morfar gick i V:a Skrukeby småskola, var han nio år. Hans bror som var tolv gick i Högby storskola. Det fanns skolor i varje socken. Nu, 2016, har vi bara två landsbygdsskolor kvar i Mjölby kommun, Västra Harg och Normlösa. Vi kanske inte kan försvara ett bevarande till varje pris, men vi måste vända på varje sten för att kunna behålla dem. Vi måste öppna våra sinnen för nya grepp. Den digitala världen tar sig in överallt. IoT – sakernas internet. Vilket betyder, lite förenklat, att man snart kan gå in i vilken affär som helst och köpa något som har med internetuppkoppling att göra. Vi har larm till huset, kameraövervakning i våra hem men också över våra gamla nattetid och vi kan starta en robotgräsklippare i en sommarstuga 50 mil bort. Det finns inga gränser. Vilket också innebär en enorm potential för att undvika nedläggning av landsbygdsskolor. Här kan landsbygdsskolorna ta till sig, interaktiv undervisning i ett eller ett par ämnen, om man vill! Men det måste finnas både politiker som är modiga att ta besluten och skolledare som är engagerade och intresserade av att genomföra dem.

Vi kan inte prata om digital utveckling på landsbygden om inte snabbt bredband är tillgängligt för alla. Här krävs det krafttag och då menar jag både från teknikföretagens sida och kommunernas. Samarbete är ledordet och goda idéer får inte stoppas av överdriven byråkrati. Jag är övertygad om att vi måste tänka utanför boxen och våga hitta okonventionella lösningar. Och att vara modiga, för det är svårt att se sig själv i spegeln om man inte försökt.

För att kunna behålla en levande landsbygd behöver vi varandra – stad och land, bonde och stadsbo, politiker och tjänstemän. Mjölby tillhör den västra delen av Östergötland. Vi samarbetar med ödmjukhet, insikt och hårt arbete på olika sätt.

Östgötaberättelser – Sophia Jarl

Den svenska skolan är som en trasslig kärleksrelation; vi kan inte leva utan den, men det är alltid något som strular.

I valet lovade utbildningsminister Fridolin att rädda skolan på 100 dagar. De dagarna har passerat med råge. I spåren av Fridolins avsaknad av idéer tillsammans med en regering, och alltför ofta också en opposition som hamnar i detaljstyrning, genomgår svensk skolpolitik en kris. Det är egentligen föga förvånande att det svenska utbildningsväsendet är kvar i det strul som långsamt uppstod i kölvattnet av kommunaliseringen av skolan.

Lösningen är att vi fokuserar på helheten – inte på detaljerna. Vi kan ju älska vår partner för att den på totalen är bra, även om han lämnar locket uppe på toan och sällan diskar.

Vi har nu en skola som ligger förlamad i koma och politiken letar förtvivlat efter rätt botemedel. Vi kan knappast bestämma oss för att vården ska avslutas utan nu är det dags att bestämma sig och börja med den riktiga rehabiliteringen.

Förstatliga skolan

Kommunaliseringen har inneburit en långsam död för den likvärdighet som är viktig för att alla barn ska kunna utvecklas – oavsett om du bor i Djursholm eller Långsele. Att skolan har två uppdragsgivare – staten och kommunen – utgör en risk för att vi aldrig får en likvärdig skola. Statlig styrning med kommunal plånbok synkar dåligt.

Jag inser givetvis att jag som moderat går utanför ramarna när jag anser att central mark är bättre än decentraliserad. Men låt oss vara ärliga – nu har kommunerna provat, länge och väl, och det gick inget bra.

Tre terminer istället för två

Långa semesterglapp är sällan gynnsamt för att hålla ångan uppe. Det är lätt att tappa styrfart när sommarlovet inte längre innebär fysiskt arbete i t.ex. jordbruket. Vi skulle istället behöva anpassa skolterminerna efter dagens samhälle.

Dels skulle tre terminer säkert vara mer gynnsamt för helheten – eleverna orkar mer och är mer effektiva i sitt lärande. Men också för att de elever som har allra svårast i skolan behöver en kontinuitet i sitt lärande. Dels riskerar vi inte att barnen hamnar i sommarlovsutanförskap så som många gör idag. Alla har inte samma möjligheter till en stimulerande sommar och skolan kan vara tryggheten som avgör en fungerande vardag.

En fungerande kunskapsskola

Vi får passa oss. Någonting har gått snett när det gäller elevernas lärande. Vi vill inte hamna i ett läge där vi tvingas ge bilderböcker till barnen på lågstadiet istället för läseböcker. Att kunna läsa är inte längre en självklarhet.

Politiker måste se till att skolan kommer tillbaka till grunduppdraget och framförallt måste vi sluta detaljstyra i skolan. För inte tror vi väl att politiken är bättre lämpad att tala om hur skolan ska nå sina mål än den utbildade pedagogen? Och visst är vi rörande överens om att fokus bör ligga på att räkna, skriva och läsa?

Den här trassliga kärleksrelationen lär aldrig bli enbart rosenskimrande men jag vill ändå ge förhållandet en chans att blomstra.

En skola där likvärdighet, eleven och kunskap är i centrum är faktiskt en avgörande faktor när vi avgör hur framtiden för våra barn ska bli.