Mera östgötsk mat på östgötska offentliga tallrikar

Lantbruket har sakta men säkert kommit i allt bättre dager. Det är inte så länge sedan tongångarna var annorlunda och mat lika gärna kunde importeras. Bidrag infördes för att sluta producera mat. Skog, hästar, träd och energiskog, allt var bättre än livsmedelsproduktion. Man hävdade att det var billigare att importera och att bönderna kunde producera naturvård. Skiftet som skett beror förstås på flera faktorer. Ett logiskt exempel är att det nog är bra att ha en livsmedelsproduktion inom landets gränser, när omvärlden ser ut som den gör. En annan viktig faktor är också det nyvaknade intresset för kvalitén som ökar i betydelse. Kvalité är i sig ett vitt begrepp som omfattar allt från effekten av antibiotikaanvändning, djurvälfärd och öppna landskap. En del mindre logiska faktorer har också påverkat Lantbrukets nya ställning, som att det nästan inte går att se på TV utan att det är en lantbrukare där, t.ex. i ”Bonde söker fru” och ”Farmen”. Det är ju fantastiskt roligt även det.

Det är lätt att inse att Östergötland kan gynnas av dessa tankegångar. Få län är så lämpliga för livsmedelsproduktion som Östergötland. Vi ha dessutom lyckan att ha ett mycket rikt län. Skogsbruk och mellanbygd i norr och söder, helt unika kuster både i öster och i väster och i mitten kanske Sveriges allra främsta åkermarker. Det ger helt unika förutsättningar för en framgångsrik livsmedelsproduktion. Nu gäller det bara att politiken hänger med!

Varför ska politiken hänga med? Precis som politiken stödjer andra näringsgrenar med att tillse att det finns tillräckligt med byggbar industrimark, tillräcklig infrastruktur osv, på samma vis ska, och kan, politiken främja lokal livsmedelsproduktion. En viktig anledning är vår självförsörjningsgrad, idag är den under 50% vilket är lägst i Europa. Det innebär att om krisen kommer så är vi i händerna på vår omvärlds goda minne. Detta i ett läge där förmodligen flera länder kommer vara i samma situation och se om sitt eget hus först.

En annan viktig aspekt är folkhälsan. En av vår tids allra största utmaning är utvecklingen av antibiotikaresistens. En tämligen ohämmad användning av antibiotika i flera europeiska länder driver på den utvecklingen. Den svenska djurhållningen har en lång och framgångsrik tradition att bara behandla sjuka djur, och dessutom ha långa karenstider för mjölk och kött. Det har lett till att vår användning av antibiotika är ca 1/30 jämfört med länder i södra Europa. Ska vi då stoppa importen av mjölk och kött och begränsa frihandeln? Nej, det är fel väg. Vi ska däremot ställa höga krav på offentlig upphandling av livsmedel. Idag upphandlas det dagligen ca 3 miljoner portioner i Sverige. Det har inte bara ett högt symbolvärde, utan det är även en stor volym. När man får höra att det t.o.m. i riksdagens matsal serveras kyckling från Baltikum, som nyttjar antibiotika i betydligt högre grad än i Sverige, att det serveras ägg från Finland, producerade i burar som varit förbjudna i Sverige under många år. Då känns det helt fel. Man måste leva som man lär!

Jag tycker att man, vid offentlig upphandling av mat, skall ställa samma krav på det som köps in som de krav man ställer på de svenska producenterna. Det innebär att de svenska lagar och regler bör vara ett minimikrav. Det gäller t.ex. antibiotikaanvändning, utevistelse, yta per djur osv, men även på vegetabiliesidan. Där bör man ställa samma krav på vilka bekämpningsmedel som används, hur nära skörd medlen används och samma dokumentationskrav som för svenska lantbrukaren. Det är det minsta politiken kan göra för våra svenska odlare som varje dag  jobbar för att vi ska få mat på bordet.

Kan man tycka så här och samtidigt vara en frihandelsvän? Ja, det kan man. Jag vill inte stänga några dörrar, utan tvärtom välkomna utländska producenter eller livsmedelsföretag som vill producera enligt svenska lagar och regler. Vill man i t.ex. Tyskland producera efter dessa regler är man välkommen. Det är betydligt viktigare att ställa sådana krav än att börja sätta mål för hur mycket som ska vara ekologiskt producerat och konsumerat. Detta skulle även betyda att vi exporterar vårt miljötänk, vårt djuromsorgstänk och odlingskunnande, till gagn för hela Europa!

 

Fredrik Lundén

Vice ordförande äldrenämnden, Linköpings kommun

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *